klövet 013

Fredrik Norbergs hemsida

Hem F Norberg O Norberg G Rappe S von Otter M Allen Funderingar Kontakt

 

Axel Philip von Otter  föddes den 27 mars 1851 på Östanå i Gränna församling. Död 1934 på Stora Hultrum och begravd på Vireda kyrkogård i Småland. Gravstenen, den sk pannkaksstenen, är belägen i det nordöstra hörnet av kyrkogården. Gifte sig den 22 oktober 1878 i Nyköping med Helga Vult von Steijern. Fick nio barn, varav sex (tre söner och tre döttrar) nådde vuxen ålder.

 

Officersutbildningen skedde vid Karlberg. Det finns historier om hur Axel var ute och festade och för att kunna komma in innanför grindarna mitt i natten hoppade på bakom överstens vagn i smyg. Axel började sin bana som officer vid Smålands grenadjärer 1875, men avgick ur aktiv tjänst 1888. Det sägs att detta skedde i samband med en kunglig inspektion och att översten i samband med uppställningen kritiserade något som han ansåg vara en felaktighet (för att visa sig duktig inför kungen?). Axel ansåg emellertid att han gjort rätt, blev tvärförbannad över orättvisan, bröt sin värja mitt itu och sa att i så fall fick det vara och gick därifrån.

 

Resten av sitt liv ägnade han sig som godsägare och huvudman för släkten von Otter åt sin egendom, släktgården Stora Hultrum (som han dels ärvt dels köpt av sina syskon) jakt, jordbruk och nötboskapsavel och en mängd olika förtroendeuppdrag i styrelser och kommittéer. 1892 köpte han Wiredaholm av ryttmästare Hammarbergs änka och barn, flyttade dit 1893 och bedrev en omfattande skogsavverkning innan han 1894 sålde egendomen till innehavaren av Västanå fideikomiss Johan August Gyllensvaan.1912 kallades han till ledamot av Lantbruksakademien och 1921 blev han hedersledamot av det sk HH-sällskapet. En berättelse förtäljer att Axel ibland med några kamrater åkte in till Jönköpings stadshotell och festade. Vid något tillfälle lär man ha vänt upp och ner på stolar och bord och lekt rävjakt.

 

Ur nekrologen kan följande hämtas:

 

Det var en ädling i bästa bemärkelse, som därmed gick bort ur ett långt och nyttigt liv. Han var i framstående grad en befrämjare av hembygdens liv och utveckling, en jordebrukets märkesman. Rikt utrustad också med hjärtats och det praktiska förståndets gåvor. Baronen på Stora Hultrum var i sitt livliga temperament och sitt även i den höga ålderns dagar spelande vitala intresse för allt mänskligt en man utanför vardagens gråa gränser. Samtidigt som han var bunden vid jorden med starka band, var han intellektuell och smidig, snabbtänkt och inte så lite av en ironiker.

 

Av ett av barnbarnens (Brita Norberg) berättelser framgår att han ansågs som mycket sträng. En gång smalt dock hennes hjärta då hennes farfar räddade henne undan en hund som jagade henne runt det stora gårdsträdet och sedan dess var nog isen bruten. Det sägs också att ordningen vid middagsbordet var mycket hierarkisk. Först serverades Axel och sedan barnen i åldersordning. Sist av alla serverades yngsta dottern Signe (Dosse). Eftersom måltiden var slut när Axel ätit färdigt och reste på sig var Dosse tvungen att kasta i sig maten för att hinna med, en vana som hon behöll livet ut.

En annan historia som min far med stor förtjusning brukade berättas om honom, är att han, när Eric von Otters (Afrika-Eric) äldsta dotter Margit skulle gifta sig (1930) med en Gustaf Melcher Broms, lär ha yttrat följande: "Ännu en lymmel och fähund in i familjen!".

 

Enligt ett samtida vittne från en järnvägsresa till Jönköping lär följande konversation, som ganska väl beskriver baronen på Hultrum, ha utspunnit sig mellan två äldre damer:

”Nu e baronen döer”

”Ja, det e han allt”

”De va en bra karl”

”Han fordrade sin vördnad. Men sen kunde en prata vad skit som helst me honom”

 

   axel von otter 2

 

 
Copyright 2010 Fredrik Norbergs hemsida