klövet 013

Fredrik Norbergs hemsida

Hem F Norberg O Norberg G Rappe S von Otter M Allen Funderingar Kontakt

En gammal gobelängs öden och äventyr.

Det är osäkert vem som vävde gobelängen. Nordiska muséet har dock varit behjälpliga med en utredning som visar bl a på att en snarlik gobeläng (teknik, material, färger) tillhör Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg. Den i sin tur är nästan identisk med en stolsklädsel som troligen är gjord av prostinnan Ulrika Norlin född Oxelgren i Skirö av släkten Krok i början av 1700-talet. Eva Katarina Rudas mor hette Helena Katarina Krok (1710-1786) och var gift med kyrkoherden i Urshult, Samuel Ruda. Kanske finns här ett samband! Många släktingar har använt gobelängen  i samband med sitt giftermål.

1)       Eva Katarina Ruda (1736-1801) gifte sig 1757 på gobelängen i Urshults kyrka med Jonas Hjelmérus (1711-1781).

2)       Catharina Elisabeth Hjelmérus (1766-1832) gifte sig andra gången 1797 med Karl Nilsson Stenstrand (1753-1837) på gobelängen i Urshult.

3)       Johanna Marie Stenstrand (1798-1877) gifte sig 1816 med Nils Johan Lång (1781-1860) på gobelängen i Växjö.

4)       Blenda Sofia Lång (1826-1907) ärvde gobelängen och gifte sig 1857 med Bror Syrach Lagerbielke (1823-1885) på gobelängen i Nyköping. Även hennes systrar gifte sig på gobelängen: Eva Elisabeth (1820-1901) 1840 med Otto Raab, Matilda Fredrika (1821-1906) 1844 med Gustaf Vult von Steijern.

5)       Kristina Karolina (Lina) Lagerbielke (1865-1946) ärvde gobelängen. Hon förblev ogift.

6)       Hennes kusinbarn Skiöld von Otter (1884-1964) ärvde gobelängen och lät sin dotter Brita von Otter (1918-2003) ärva denna. Hon gifte sig 1939 på gobelängen i Trefaldighetskyrkan i Uppsala med Dag Norberg (1909-1996).

7)       Gobelängen ärvdes sedan av sonen Otto Norberg (1945-).

Lina Lagerbielke har författat följande dikt om gobelängens öden och äventyr:

I samma hem vi stått, vi båda,

men jag är äldst och längst jag levt

Jag kan på trenne sekler skåda

och ser ej än på livet skevt.

 

I Sverige är jag vävd och färgad

det var ett arbete, som höll.

Min blomsterkrans är än ej härjad,

och ”gojan” ej från träden föll.

 

Jag kom en gång med gamle prästen

som skänk i fryntligt herdatjäll.

Det var när dottern, ung förresten

skull stå inunder brudepell.

 

Då låg jag där i Urshults kyrka

och hörde bruds och brudgums ed;

Det var på Karols tid, som dyrka

blott krig och örlig, icke fred.

 

Sen följde jag från släkt till släkte

i samma prästgård var jag kvar,

och tro och kärlek alltid väckte,

och lyckligt levde mor och far.

 

Men en gång bröt jag dock med seden

och följde bruden, ung och glad,

ty skön Marie hon styrde leden

till Sigfrids och till bispens stad.

 

Tre gånger i domkyrkan låg jag,

när döttrar tre, där stodo brud.

Och mången ståt och glädje såg jag

och hörde sångens helga ljud.

 

 

Till sist jag följde med den yngsta,

det var mitt hjärtas fria val.

Mitt liv blev sen ej av de tyngsta,

ty hon spred fröjd i rum och sal.

 

Väl blev jag trampad utav barnen,

och hundar sovo tryggt på mig.

Väl något nötta blevo garnen;

förr´n man på väggen hängde mig.

 

Där hänger jag och vädras bara

En gång om året eller så.

Jag får ej mer till kyrkan fara,

men jag får trösta mig ändå.


 
Copyright 2010 Fredrik Norbergs hemsida