klövet 013

Fredrik Norbergs hemsida

Hem F Norberg O Norberg G Rappe S von Otter M Allen Funderingar Kontakt

Farmor

Min farmor Gunhild Rappe har sporadiskt skrivit dagbok under sina unga år. Av underrubriken i dagboken kan man måhända bli lite fundersam. Där står nämligen följande:

”Gunhild Rappe. Du ej klappe, ty hon är en argsint bulldog. En barnslig och enfaldig bok om hennes bragdrika ungdom och elakhet.”

Innehållet är svårt att sätta i samband med ingressen, eftersom det mesta handlar om släkt och vänner, utflykter och middagar, kyrkobesök och olika händelser i familjelivet.

Till skillnad från hennes sedermera mans (Otto Norbergs) ord om blixtförälskelse (”Vad jag tänkte? Vad jag kände? Hon, och ingen annan!”), kan man inte hitta något liknande bland dessa rader. Däremot upptäcker man ganska snabbt, att när väl namnet Otto dykt upp i texten, så återkommer det med en allt större frekvens till dess att förlovningen eklateras i hennes föräldrahem den 6 juni 1894. Där står: ”Juni 6 vexlade vi ringar. Vi gingo in i Pappas rum. När vi kommo ut i förrummet voro föräldrar o syskon där o lyckönskade oss. Strax därpå kommo Ottos föräldrar o syskon. Vid middagen höll Pappa ett styft tal. Morbror Frans sade äfven några ord från de bortovarande morföräldrarna och från sig. Han var mycket rörd. Telegram från Morfar och Mormor, Morfars sista vers upplästes.”

Längre fram i dagboken finns dock här och var anteckningar som visar att hon kände oro och tveksamhet för sin religiösa vandel och relationen med sin man. Till exempel finns följande text från hösten 1901, då hon hade fött två barn (ytterligare sju kom det att bli):

”Häromkvällen bad Otto Gud att vi ”om möjligt måtte återfinna hvarandra”. Hvad menade han? Äro vi så långt skiljda? Religionen eller det inre lifvet i oss är ej detsamma – han går sin väg, och jag min. Hvarför gör jag egentligen det? När vi kunde vara så lyckliga. Hela detta år har jag gått min onda väg. ……. Det är så bekvämt att låta allt gå vind för våg, och jag är för lat för att röra ett finger för att bli räddad, räddad åt Gud, åt min man och åt mina barn. …… Stackars jag! Hvarför skall jag bara vara så lat och själfvisk? Jag stackrar mig själf, men det är kanske mera synd om mina älskade, som jag ger så litet sann kärlek.”

Och här slutar också dagboken. Man kan ana att göromål och plikter och barnafödande kom emellan, så att tid inte längre fanns att skriva. Jag gissar också att Gunhild så småningom både återvann tryggheten i sitt äktenskap med Otto och sin religiösa ådra. Min egen minnesbild av min farmor är att hon alltid talade väl om Strängnästiden och sin man och också var varmt troende. Men jag kan ana att hon såsom Stockholmare hade svårt att anpassa sig till landsortslivet i Strängnäs långt från de miljöer hon var van vid. Det var kanske inte så konstigt att hon efter sin mans död 1947 valde att bosätta sig i Stockholm på nytt.

 
Copyright 2010 Fredrik Norbergs hemsida