klövet 013

Fredrik Norbergs hemsida

Hem F Norberg O Norberg G Rappe S von Otter M Allen Funderingar Kontakt

Farmors mor

I en skrift ”Några små minnen från 1860-talet i Stockholm” har Anna på äldre dar nedtecknat följande:

”Vi bodde vid Klara västra kyrkogata mitt emot det gamla pastorshuset, vars gård man kunde gå över och komma ut till kyrkogården genom en annan port, vilket var husets egentliga ingång, och därifrån man även kom in till pastorsexpeditionen. På Klara kyrkogård åkte vi kälke. Några riktiga backar fanns där icke, men gångarnas sluttning var ändå tillräcklig för att tillfredsställa några småflickors fordringar för kälkbacksåkning, och ingen polis hindrade.

Vår mormor bodde vid Kornhamnstorg mitt för Slussen. Vi ansågo henne för oerhört gammal, ehuru hon ännu ej uppnått 70 år. Hon var klädd i en mörkbrun ”lösbena” på huvudet och en mössa med fina spetsar med ljusa, breda sidenband, som hängde ned, ett på vardera sidan. Hon satt i soffhörnet och stickade i ett rum innanför matsalen. Där funnos s.k. fönsterpallar, d v s liksom små låga estrader framför vardera fönstret och på fönsterpallarna voro två taburetter placerade på varje. Det var vårt stora nöje att, då vi voro bjudna hos mormor, efter den tidiga middagen (kl 3) få sitta på taburetterna på fönsterpallarna och se på huru i vinterskymningen gaslyktorna tändes utmed kajen vid Slussen, på Carl Johans torg och uppåt Söder. En lyktgubbe bärande en lång stång gick från lyktstolpe till lyktstolpe och tände medelst den långa stången i vars topp det brann en liten låga.

Mormors våning upplystes av oljelampor och talgljus i köket. Men vid högtidligare tillfällen även av smala stearinljus i kronorna i de annars stängda ”förmaken”. Tamburen var mycket smal och mycket kall och mörk, så våra kappor måste alltid i god tid tagas in i salen för att värmas, innan vi skulle gå och våra hattar och muffar m. m. lågo hela tiden på en rund mahognyétagère i ena hörnet av salen.

När barn äro hos sin mormor och allt göres för att roa dem, tycka de vanligen ej så mycket om att säga farväl och gå hem, men det fanns dock ett skäl, som kunde hjälpa till att påskynda avfärden, och det var, att vi gärna ville hinna hem, innan det på kvällen började att tuta från Klara kyrktorn. Vi foro från Kornhamnstorg i ”bussen”, som därifrån drogs av tre hästar uppför Drottninggatan till Kungsbacken. Vi stego av bussen vid det som då kallades Odengatan (anm: den dåvarande Odengatan fick senare namnet Brunkebergsgatan) och gick mellan Beridarbansgatan och Klara Östra Kyrkogata. Glada voro vi sedan, om vi hunno över kyrkogården, innan det rysliga tutandet började. Från och med klockan 9 på aftonen tutades det i ett stort horn varje timme, så länge det var mörkt, lika många tutningar som klockan slog. – Då elden var lös i staden, var det ändå hemskare att höra klämtandet från stadens kyrkor. För varje stadsdel, där det brann, klämtades olika antal slag med vissa mellanrum. Om eldsvådan började efter mörkrets inbrott, så hängdes en röd lykta ut ur det tornfönster, som vette åt det väderstreck, där eldsvådan ägde rum.

Jag tror det var 1866 eller 67 som mina föräldrar flyttade från Klara västra kyrkogata till Klara Strandgata, som Vasagatan då kallades. Klara Strandgata var ganska olik den nuvarande Vasagatan och ”sammanbindningsbanan” med sin bro och Centralstationen fanns icke då. Skulle man fara på järnväg söderut, så fick man begiva sig ända upp till Södra stationen och skulle man norrut, så var det att gå till den norra. Det tog tid och åkarehästarna sprungo icke så fort uppför backarna på Söder, om man nu verkligen bestod sig med droska. – Utanför det hus, som nu är ”Hôtel Astoria”, var gatan alls icke bred och begränsades av ett plank, innanför vilket staden hade en materialgård med upplag av tuktad sten och varjehanda redskap, bräder m. m. På andra sidan denna materialgård fanns Klara sjö, betydligt större och bredare än nu. Planket vid gatan var mycket inbjudande att kasta snöboll på och gatan var då för tiden så föga trafikerad, att det gick mycket bra för sig att roa sig härmed, till dess att planket såg ut som om det vore tätt späckat med snöbollar.”

 

Om Plommonbacken på Blockhusudden där den Sandahlska familjen med släkt och vänner trivdes så bra, skriver Anna följande:

”Min far hyrde våra bostäder av herr Löfgren (posttjensteman) och han hyrde på den tiden hela Blockhusudden av Kungl Djurgårdsstyrelsen. Huruvida aktuarien Löfgren hade någon vinst genom att på detta sätt få hyra ut i andra hand, det vet jag ej. Emellertid främjade det vissheten om att de förhyrda bostäderna i första stodo för doktor Sandahls disposition flera somrar framåt. Och härligt hade vi det på Blockhusudden under många somrar. Jag hann att där få växa upp och fylla tom 23 år, bliva gift, med stor lycka få mottaga min lilla flicka Gull i februari så att äfven hon fick njuta af en sommar i mina föräldrars sköna fast enkla sommarhus hvars sopbacke af min skönhetsälskande fader betydligt förändrades och genom honom och hans maka förvandlades på många sätt. Så till exempel förvandlades till trenne nyuppmurade terrasser prydda af blommor och frukter allt som förut var en stor sopbacke.

Blockhusudden längtans mål om våren och den 16 maj födelsedagens och vårens firande för den kanske något af sina föräldrar bortskämda, men också innerligt tacksamma och glada dottern Anna. Ack ack ack den ljuvfliga vår!!

På den så kallade Plommonbacken var det två byggnader. I den ena inrymmande 3 rum och glasveranda, och i den andra endast kök och jungfrukammare. Mitt på gården mellan byggningarna hade min fader en sommar planterat en lind och den hade nu under många år växt upp och frodats till ett ganska stort träd. Under många år användes gården till gemensam lekplats för våra (min systers och mina) jämnåriga der månget sk Kungarike gick af stapeln m fl friluftslekar. I ett hus på andra sidan ett plank som åtskiljde tvenne ägor rätt högt upp stod vid ett fönster August Strindberg och såg på oss. Jag undrar vad han då tänkte? Han befann sig i sin högt uppsatta bostad derigenom att han var extra sommarlärare hos en doktor Larsson hvilkens söner visst voro trögtänkta och försumliga å sina studier. Tidigare på dagen hade han även att giva några lektioner åt flickorna Sandahl, troligen af samma orsak. Vi sutto då på en veranda i en annan byggnad och hade utom ett par timmars lektion ingen annan beröring med Strindberg som dock hade varit min och min systers lärare under vårterminen sedan ”Hugo Velan (?) Philip” hade slutat giva oss undervisning några timmar om dagen. ….

Mina föräldrar bodde där den sista sommaren 1876 och varför icke längre? Ingen förstod varför ”aktuarien” Löfgren sade upp en så bra hyresgäst, som professor Sandahl och jag tror att gubben Löfgren sjelf ej helt visste varför. Någon sade att det kanske var derför att vi alla voro så lyckliga och glada, något som herrskapet Löfgren i hög grad saknade … Stackars Löfgrens! Jag är tacksam att få påminna mig om att jag dock fått tillbringa en sommar med min älskade på Blockhusudden och att der hafva fått gå tillsammans med honom på den ljufvliga lilla ängsvägen.”

 

 
Copyright 2010 Fredrik Norbergs hemsida