klövet 013

Fredrik Norbergs hemsida

Hem F Norberg O Norberg G Rappe S von Otter M Allen Funderingar Kontakt

Herman Cornelius Kramer

Ur skriften släkrten Kramer Tredje generationen kan följande hämtas:

Herman Cornelius Kramer och hans kusin Anna Catharina Wilhelmina Kramer vigdes i Stockholm den 14 december 1786. Den unga bruden fick flytta in i en våning, som enkom för de nygiftas räkning iordningställts i hennes svärföräldrars hus vid Adolf Fredriks torg. Hemmet var visserligen icke alls så stort som svärföräldrarnas men det var ståndsmässigt utrustat. I flera taxeringslängder nämns att ett rum hade "sidenmöbler". Detta rum kan antagligen ha varit sängkammaren, som försetts bl.a. med "sidensäng", eller ett "finrum", som endast användes vid högtidligare tillfällen eller vid mottagandet av finare gäster. I denna mindre våning bodde de nygifta några år och här såg troligen de tre förstfödda dagens ljus.

Före sitt giftermål hade Herman Cornelius av sin fader, brukspatronen Joachim Cornelius Kramer, upptagits som kompanjon i dennes företag. Efter faderns bortgång 1792 blevo Herman Cornelius och modern, fru Rebecca Elisabeth Hintz, kompanjoner. Det är möjligt att son och svärdotter nu fingo övertaga en del av huvudvåningen; helt och hållet övergick den till dem efter fru Rebeccas 1797 timade frånfälle. I detta stora - åtminstone till det yttre burgna - borgerliga hem framlevde Herman Cornelius´ och Anna Wilhelminas barn sina tidigare år. Till minnena av dessa barndomsår har varit knutna intryck av det stora hemmet, den efter tidens sed stora tjänstepersonalen men även själva sockerbruket med dess rörliga liv - bruket och dess kontor, handelsbod, lagerlokaler, redskapsskjul och alla andra tillhörande byggnader lågo ju på samma tomt som bostadens hus. I hemmet funnos husjungfru och pigor, husdräng och kusk. De förra skötte innesysslorna, drängen väl grövre göromål och kusken körde familjens ekipage. Till hushållet hörde också tidvis en informator. ..

Vardagens tillvaro få vi tänka oss avbruten då och då av tillställningar för släkt och vänner. Barnen ha deltagit i utflykter - sommartid efter häst och vagn, vintertid i släde. Däremot är det ovisst om somrarna tillbringats på landet. Hittills framtagna källor antyder icke att Herman Cornelius skulle ha ägt eller arrenderat någon malmgård eller någon lantegendom.

Herman Cornelius´ ställning var helt beroende av hans borgerliga näring. Sockerbrukets avkastning var hans huvudinkomst, ja sannolikt hans enda inkomstkälla. Någon större förmögenhet, på vilken han kunde falla tillbaka, hade ännu inte hunnit bildas. Fadern hade grundat sockerbruket, han hade övervunnit många svårigheter och lyckats föra sitt företag fram till att bli ett av Stockholms största. Men likaväl som sockerbruk under goda konjunkturer kunde ge stora vinster - likaväl voro de också mycket känsliga för rubbningar i det ekonomiska livet. Herman Cornelius fick övertaga ledning och ansvar i en skickelsediger tid. Under de första åren - åtminstone så länge modern levde - synes allt ha gått bra. Men vid sekelskiftet drabbades Herman Cornelius av flera slag. Han var för sin sockertillverkning beroende av råvaruimporter över haven. De napoleonska krigen gjorde fraktfarten osäker och drevo upp priserna. Då England och Frankrike slöto freden i Amiens 1802, kom denna uppgörelse synbarligen oväntat för Herman Cornelius. Alla hans kalkyler omkullkastades. Hans ställning - tidigare försvagad - undergrävdes nu helt. Samtidigt ansattes han av husliga sorger och bekymmer: en son dog 1802, hustrun plågades svårt av ett underlivslidande - antagligen en följd av hennes många och täta barnsängar. Själv var han visserligen en mycket plikttrogen man - som barn hade han visat mycken ambition och varit ett mönster i skolan - men hans hälsa var vacklande. Tidigt på våren 1803 stod det klart för honom att en konkurs var oundviklig. Vid samma tid förvärrades hustruns sjukdom och snart syntes intet hopp finnas om hennes tillfrisknande. Ruinen sökte Herman Cornelius dock dölja för henne, kanske med framgång; sin konkursansökan ingav han nämligen den 20 april, och den 27 gick Anna Wilhelmina bort.

De uppräknade omständigheterna ha samverkat och framkallat det slutliga sammanbrottet. Herman Cornelius bröts ner av olyckorna. Hans syster, Johanna Cornelia, som säkerligen bistått honom under hustruns sjukdom, hjälpte honom nu med att taga hand om barnen. Rättsligt ordnades förändringarna utan dröjsmål. Barnen flyttade över till fasterns hem. Johanna Cornelias man, grosshandlaren Johan Fredrik Julius, utsågs till barnens förmyndare.

 
Copyright 2010 Fredrik Norbergs hemsida