klövet 013

Fredrik Norbergs hemsida

Hem F Norberg O Norberg G Rappe S von Otter M Allen Funderingar Kontakt

Katarina Hjelmérus

Lina Lagerbielke, dotter till Blenda Lagerbielke, född Lång och syster till Matilda (mfmm) har gjort en släktkrönika ”Av Virdastam” där första kapitlet handlar om prosten Stenstrands (mfmmmf) entré i Catharina Hjelmérus liv 1795 och om hur man levde förr.

”I Urshults gamla prästgård, belägen på en höjd vid sjön Åsnens strand satt i vårens första gryning, 1795, den 29-åriga fru Katarina Elisabeth Colliander, född Hjelmérus, med ett nyss anlänt brev i handen. Hennes man, Josua Colliander, kyrkoherde i Urshults och Allmundsryds församlingar, med vilken hon varit förenad i ett lyckligt äktenskap sedan sitt sjuttonde år, hade efter en tids sjukdom under vinterns lopp avlidit och lämnat henne ensam med de tre barnen, av vilka det yngsta blott var årsgammalt, samt den gamla, hos dem bosatta modern, änkeprostinnan Eva Katarina Hjelmérus, f. Ruda. Nu var kyrkoherdebeställningen förklarad ledig, och det var av stor betydelse för henne, vem som skulle bliva efterträdaren, den som efter gammal sed borde ”konservera huset”. Den förste sökanden, amiralitetspastorn i Karlskrona, Karl Nilsson Stenstrand, hade varit där förra söndagen, predikat till församlingens fulla belåtenhet och med sin allvarliga på samma gång som vänliga personlighet samt sitt artiga och belevade sätt vunnit allas hjärtan.

När han sedan före avresan fattat fru Katarinas hand och frågat om han kunde påräkna hennes samtycke till valet – hon visste ju vad det hela hade för betydelse – hade hon svarat med tårar i ögonen men visshet i själen, att någon annan skulle hon aldrig tänka på. Nu hade brevet kommit, som blev avgörande för bådas framtid. Hon läste det med klappande hjärta, och gick så in till modern för att giva henne del av dess innehåll. Det lydde så – i tidens högtravande och kruserliga ton:

”Högädla Fru Prostinna, Min käraste Cousine

För all god fägnad och synnerlig heder samt det angenäma nöje jag under min varelse uti käraste cousinens hederliga hus åtnjöt, såväl som för bruket av hästarna, får jag härmed äran avlägga skyldigaste och ödmjukaste tacksägelse. Wäl och lyckligen återkom jag hit dagen efter avresan från Urshult, och det skall oändligen fägna mig, om käraste Cousinen med sina små barn så väl som gamla Fru Prostinnan och Konglig Expeditions Sekreteraren befinner sig väl. Jag önskar ock, och det tillika, att käraste Cousinen står fast vid sina yttrade tankar och icke tillbakatager sitt åt mig en gång givna ja och hjärta, ty vad jag har sagt, tänker jag, vid Gud, hålla. I sådan avsigt arbetar jag ock allt vad jag kan på vårt tillkommande bästa och förslagets vinnande. Jag vill ock tro att bästa Cousinen å sin sida även gör detsamma, då, om det lyckas jag snart förväntar mig det glada tillfället att få se och tala med den enda jag framför alla andra mest aktar och högaktar. Nu är jag bland annat dermed sysselsatt att till Consistorium avsända min ansökning och har derför ej tid att vara varken för mångordig eller vältalig, som jag vid ett tillfälle som detta borde vara, då jag för första gången har äran skriva till min käraste vän och Cousine. Får ock rent ut bekänna att detta har inte fallit på min lott, och jag beder derföre om ursäkt. Käraste Cousinen får således intet begära eller vänta något sådant av mig, men kärlek och uppriktighet samt för övrigt ett i möjligaste måtto anständigt uppförande, det kan med skäl både begäras och väntas, det skall ock med Guds hjälp icke saknas, om Gud och lyckan fogar oss tillsammans. Min ödmjukaste vördnad för gamla Fru Prostinnan förmäles. De kära små Barnen torde ock helsas från den, som utbeder sig den stora förmånen få vara innesluten i käraste Cousinens beständiga vänskap och snart väntar bliva hedrad med några rader till svar härpå, fast jag med skrivande nog länge varit försumlig, vilket i anseende till de nuvarande många predikningarna torde höggunstligt bliva förlåtet.

Med fullkomlig vördnad och högaktning framlever till livets slut Högädla Fru Prostinnans, min käraste Cousines Uppriktige vän och ödmjuke tjenare Carl N. Stenstrand.”

Gamla prostinnan Eva Ruda, änka sedan 1781 efter prosten J. J. Hjelmérus, lade en stund ifrån sig stickstrumpan, som de flitiga händerna oftast sysslade med. Det syntes på hennes min, att hon var belåten med brevet och uppskattade den blivande mågens artiga och vördsamma uttryckssätt.

- Ja, ja, sade hon, det förefaller som han vore en man av redbar och god karakter och erfarenheter i ämbetet har han ju förvärvat under de många åren i Karlskrona, så nog skulle han kunna sköta om dessa socknar, där ju allt går i de gamla hjulspåren och människorna i grund och botten äro hederliga och skötsamma, om än stundom styvsinta och envisa, när de fått något i huvudet. Men han ser ut att kunna tala sig till rätta med dem. Det gjorde ock min salig man, som ju dertill var en lärd och mångkunnig man, och han viste nog att sätta sig i respekt. Min fader, Samuel Ruda, hade nog svårare att tas med en del vilda sällar, som varit med i krigen och i vilka krigslusten ännu satt kvar.

- Jag minns än som barn, när en av Karl den tolvtes bussar, som hade kungens namnchiffer inbränt i handen, kom in på prästgården i något ärende. Han bjöds sedan att gå in i köket och få sig kaffe, men se det tyckte Masse, Järnmålamasse hette han, inte om utan stegade in i salen, där far satt, drog upp brännvinsflaskan ur byxsäcken, sade ”gutår” och räckte flaskan åt far att besvara skålen. När denne nekade, blev Masse ond, drog kniven och ville gå till anfall, men far, som inte var rädd, talade med honom så allvarligt och kristligt, att han stoppade ner kniven och lommade iväg. Det fanns fullt av sådana sällar, som höllo till i de stora skogarna och gjorde sina strövtåg nedåt bygden, när matförråden voro slut, och då voro de inte goda att råka ut för.

- I morfar Kroks tid, han som var gift med biskop Cavalli dotter, var det ännu värre: då brukade de samlas utanför kyrkan vid gudstjänsten, hålla skjutövningar, spela kort och flitigt anlita brännvinsflaskorna. En dag när morfar skulle predika, det har mor själv talat om, hörde han ett fasligt oväsen utanför, det var just när tron sjöngs, han ut, och som han var lika stark som nitisk, tog han de två värsta sällarna i kragen och bar in dem till allmänt beskådande och förakt. Efter den betan skämdes de, och det blev slut med supgillena utanför kyrkan. Andra tider, andra seder.

- Ja, godt att vi kommit ifrån de sederna, sade fru Colliander, nu hålla de sig åtminstone ifrån kyrkbacken, när de fira sina gillen, men nog lär det gå rätt så vilt till på gårdarna, när någon fästlighet är å färde. Se brännvinet det finns kvar ännu.

- Förr i tiden var det knappt något gästabud eller samkväm, som icke slutade med någons död. Gummorna förde ofta med sig svepningsskjorta, om något skulle hända deras män. När dessa fått i sig en snelig mängd dryckjom, började tvisterna och slutade ofta med leken ”spänna bälte”.

De båda kämparna bundo sig hårt samman med ett bälte, varefter den ena frågade den andra, hur mycket kallt stål han tålte, då denne mätte ut ett stycke på kniven. Så började enviget med orden: ”jag skall skära dig ena fliso så sol och måne må skina därin”, och slutade vanligen med att den ena kämpen bars bort, svårt sårad eller död.

De båda äldre barnen, Peter Johan och Eva Kajsa hade smugit sig in genom dörren och stodo ivrigt lyssnande till de äldres tal. Det var det roligaste de visste att gå in till mormor och höra henne tala om allt gammalt, ju hemskare desto bättre.

-Söta mormor, sade Eva, tala nu om för oss hur det såg ut i stugorna för länge, länge sedan vid julen.

- Nå, det har ni hört många gånger förut, men jag skall väl tala om det än en gång, om ni sätter er ner. Jo, ser ni, själva boningshuset ”sparrstugan” var byggd av hopknutat rundtimmer, en hög skorsten satt på ryggåsen, täckt av en sotig ”lämm”, taket var torvtäckt och gavlarnas vindskidor voro prydda med vackert skurna drakhuvud. Vi bortre hörnet är loftet med en öppen svale, trappan dit upp kan hissas upp som en vindbrygga, till försvar, liksom förr på medeltidsborgarna, och innanför låg ”nattstugan” eller loftskammaren, där förnämliga gäster kunde herbergeras, husets ”redbarheter” förvaras eller husets döttrar ha sin klädkammare. Själva ”lågstugan” bestod av ett fyrkantigt stort rum med spetsigt tak, golvet blom- och lövbestrött om sommaren, halmtäckt vid julen. Sparrverket var täckt av vita dukar, och bakom de vita eller mångfärjade ”hängklädena” voro sängar och viloplatser. I mitten av rummet stod vanligen en skänk, prydd med vridna pelare och några avlånga bänkar. Längst framför gaveln stod ett gammalt bord, vid vars vänstra kortsida husfadern hade sin ”högstol” eller högsäte, bredd med ett mångfärjat hyende med en utspänd duk över eller halmkrona. På ”gallbänken” (=gavel) sutto söner och drängar med strängt iakttagande av ålder och värdighet och på framsidan matmodern, döttrar och pigor ända ner till vallgräbban. Tiggare och stavkarlar hade sin plats nedanför spisen i den s.k. gruvan. Från en glugg i taket kom ljuset in, och senare fanns på väggen ett litet vindöga med blyinfattat glas.

- Till julen må ni tro, att det gjordes fint i stugan; dynor lades på bänkarna, målade bonader med bibliska bilder hängdes på väggarna, halmkronor och vippor i taket, halm ströddes på golvet med kors vid dörren, mitt på golvet och under bordet. Stora brödhögar och köttfat stodo på bordet hela helgen, och julafton plägade man sig till 10-12 och sov sedan en stund i halmen. Redan klockan 3 ringde det till ottan och då åktes med flammande torrvedsbloss till kyrkan, där det började klockan 4-6, varpå högmässan tog vid mellan 7-9, och sen blev det kappkörning hem. Hela julen pågick sedan festandet, och arbetet med skogskörning o.d. upptogs ej förrän efter tjugondagen. Mycket av de sederna leva ju ännu kvar, särskilt i de mera avlägsna bygderna.”

I släktkrönikan finn också ett kapitel om tiden efter 1809, kallat Eko från världshändelserna. Det inleds med följande rader:

”Det var betydelsefulla år i Europas och även Sveriges historia, som nu följde. Även i de avlägsna socknarna av södra Småland hade man känning därav, och särskilt på de båda Trehörna gårdarna följde man med största spänning händelsernas gång, iakttagna av den skarpsynte f.d. diplomaten (Samuel Hjelmérus, bror till Catharina, förf. anm.). De sista orosfyllda åren av Gustaf 4 Adolfs regering, finska kriget och dess olyckliga följder, Finlands förlust, tronföljaren Karl Augusts hastiga död; alla dessa betydelsefulla händelser hade följt slag i slag. Och där ute i Europa: Napoleons sagolika tåg och segrar, som ingrep i alla nationers öden och hotade att förvandla alla länder till franska vasallstater; de blodiga slagen, som tillintetgjorde så många förhoppningar, de bedrägliga, påtvungna fredssluten, oron och osäkerheten hur allt skulle sluta lade sig tungt på allas sinnen.

……

Riksdagen i Örebro sommaren 1810, då ny tronföljare skulle väljas, blev för Hj. liksom för de där församlade ständerna, bland vilka brodern, prosten J. Hjelmérus i Ryssby var en, en stor överraskning. De hade ingen vetskap om regeringens planer att välja marskalk Bernadotte, då dessa förberetts genom den unge löjtnant Mörners hemliga underhandlingar. Ständerna påverkades vid riksdagen av B:s ombud, Fournier, som framställde den tappre franske marskalken, vilken vid olika tillfällen visat sig vänligt sinnad mot Sverige, vara den bäste tronföljare landet kunde få. …. Det var den franska revolutionen och det Napoleonska krigarväldet, som förde denne högt begåvade son av folket upp till ärans och maktens tinnar.”

Sedan följer en beskrivning av den skenbara krigsförklaringen mot England, franska besättandet av svenska Pommern, förbundet med England och Ryssland, Napoleons misslyckade ryska krig, urtima riksdagar i Sverige med nya pålagor och skatter för att bära krigsapparaten, osv. Sedan fortsätter berättelsen:

”Till att öka svårigheterna i det ekonomiska läget var väderleken högst olycksbringande under de båda åren. 1811 företedde en kall och torr vår, som följdes av stark hetta och torka under sommaren och därav kommande missväxt; hösten var mulen, töcknig och fuktig, åtföljd av sträng vinter, som varade, ehuru snön tidigt bortgick, mot slutet av maj 1812. Juni var varm, men föga regn förrän efter midsommar, så allt blev försenat och illa mognat med svårt bergningsväder. I början av september 4,5 starka frostnätter, som fördärvade alla trädgårdsfrukter, ärter och mycken säd…. Under andra 4:de delen av året inträffade en gruvlig storm, som kullkastade träd, gjorde skada på träd m.m. varefter töväder inträffade.

Följande år, 1813, blev även betydelsefullt. På våren fördes en del av svenska armén, 30.000 man över till Pommern under Karl Johans befäl och bidrog på ett framgångsrikt sätt att med de andra allierade besegra fransmännen och för alltid bryta Napoleons hotande övermakt.

I Sverige var den finansiella ställningen fortfarande svår, ehuru ej mycket folk stupat i kriget.”

 
Copyright 2010 Fredrik Norbergs hemsida