klövet 013

Fredrik Norbergs hemsida

Hem F Norberg O Norberg G Rappe S von Otter M Allen Funderingar Kontakt

Maria Stenstrand

Av Lina Lagerbielkes berättelse framgår vidare att dottern Maria Stenstrand, då 16 år gammal, fick följa med föräldrarna på nyåret 1815 till marknaden i Växjö och på kvällen på bal i rådhuset. Där blev hon till sist uppbjuden till en kadrilj av länsnotarien Lång. ”han såg så bra ut med sitt mörkbruna, lite vågiga hår och de blå ögonen, som så vänligt och riktigt strålande sågo på henne, och så bra han dansade sedan. ….

Men det var icke slut med bekantskapen. Frampå sommaren kom L. som nu blivit utnämnd till landskamrer i Växjö och stannade med sin vagn utanför prostgården. Han var på väg till Karlshamn, sade han, men kunde ej resa förbi utan att göra sin visit, då han i vintras blev så vänligt inbjuden. Han välkomnades, fördes in och stannade både två och tre dagar….. När så sista kvällen kom, satt han i flera timmar och talade med far i hans rum, och när han sade god natt såg han så bedjande på Marie och sade att han skulle komma igen på hemvägen, om han finge för henne? Ja, visst fick han, sade hon undrande men blev i detsamma blossande röd, ty nu började hon förstå. …….

När så L. kom åter, voro alla farhågor som bortblåsta, och det bestämdes att bröllopet skulle firas följande år på hösten, förr kunde inte allt bli färdigt. Till julen kom han åter och satte ringen på sin unga fästmös hand, och på vårsidan måste de lova att allesammans komma in och se på hans nya hem, som han nu hade en sådan glädje att ställa i ordning, när hon skulle dela det.”

Krönikan fortsätter med beskrivningar av hemmet i Växjö och barnens födelse och uppväxt, hur Esaias Tegnér blev biskop i Växjö och hur Marie kom att umgås i familjen. Här finns t. ex. följande text:

”Det hände någon gång att T. kom in när fru Marie satt inne hos hans fru i förtroligt samtal. Han kunde då för en stund vara glad och skämtsam som förr – kanske kände han att här fanns en som trots allt satte honom lika högt och var mottaglig för vad han hade att giva av sin rika, men för närvarande så plågade och splittrade själ. Han kände hennes stora läslust, visade henne en dag sina väl fyllda bokhyllor och sade, att här kunde hon få låna så mycket hon ville. Det var inte bara teologi och sådana ledsamma saker, som en biskop måste läsa, utan sådan levande litteratur som avspeglade människolivet i alla dess skiftningar: dikter, romaner, reseskildringar m.m.

Så fick hon med sig en bok, trots alla artiga protester och måste lova att hämta en ny när den var läst. Och så fortgick det i flera år till fru Maries stora inre tillfredsställelse, ehuru böckerna inte alltid voro i hennes smak.”

 
Copyright 2010 Fredrik Norbergs hemsida