klövet 013

Fredrik Norbergs hemsida

Hem F Norberg O Norberg G Rappe S von Otter M Allen Funderingar Kontakt

SvD 15/5 1935

När Strindberg var informator - en grande dame berättar minnen

En grande dame av den gamla stammen, generalskan Anna Rappe, fyller den 16 maj 80 år.

Det är en vithårig men rakryggad dam som tar emot, när Svenska Dagbladets medarbetare kommer för att göra en liten födelsedagsintervju med jubilaren. Den långa och ståtliga gestalten har en imponerande resning, blicken förråder ingen trötthet. Det på sin tid mycket kända rappeska hemmet vid Brunkebergs torg, där general Axel Rappe och hans maka under många år utövade stor gästfrihet, har nu förvandlats till en liten modern våning vid Igeldammsgatan långt ute på Kungsholmen. Men även här är det soligt och trivsamt och släktklenoder och familjeporträtt skapa en vacker miljö kring den gamla generalskan.

-Vad skall jag berätta om mig själv? säger hon och ser ett ögonblick riktigt olycklig ut. Jag har växt upp i ett läkarhem i Stockholm - min far var professorn vid Karolinska institutet Oscar Sandahl. Vi bodde vid Klara Strandgata, den nuvarande Vasagatan, och vårt sommarnöje hade vi på Blockhusudden. Min far var en livlig och generös natur, som gav av sig själv både till patienter och vänner, och han tyckte om att föra ett stort hus. I hemmet umgicks bland annat Viktor Rydberg, Harald Wieselgren, S.A. Hedlund och många andra.

Vi flickor fick inte gå i skola, vi skulle läsa hemma... När jag vara 14 år gammal anställde min far en ny informator, som hette August Strindberg. Jag minns att han hade en lock i pannan och att vi tyckte mycket om honom. Han var aldrig otålig mot oss och han skötte lektionerna mycket punktligt och samvetsgrant. Mest tyckte han och jag, som var äldst bland eleverna, om litteraturtimmarna. I det praktiska livet var han lite bortkommen och jag kommer ihåg att han en gång på Blockhusudden skickade mig sin studentmössa med en liten vers, där han bad mig tvätta mössan. Han fascinerade mig, det fanns så många olika djup inom honom, men sedan han börjat skriva skrämde han mig. Jag vågade aldrig söka kontakt med honom för jag tänkte: Kanske skriver han något om mig...

Jag var bara nitton år gammal, när jag gifte mig, och sen har mitt hem - och fosterlandet - varit mina intressen. Min man var chef för generalstaben i mer än 20 år och en tid krigsminister och det medförde ganska stora representationsplikter. Vi önskade båda att kamraterna och deras familjer skulle trivas hos oss. Sju barn växte också upp i vårt hem. När jag nu ser tillbaka förstår jag hur arbetskrävande det var att stå i spetsen för ett stort hushåll förr i världen, fast man då aldrig reflekterade över den saken. Jo, somliga gjorde det. Jag kommer så väl ihåg hur häpen jag blev, när vi flyttat in i en stor utrymmesvåning vid Brunkebergstorg i det hus där telegrafverket nu har sina lokaler. En dag fick jag besök av danske ministerns fru och när hon fick se den långa raden av rum och fönster utbrast hon: Oh, saa megen Puds! Jag hade bara tänkt på solskenet och trivsamheten och tyckte nog hon var en alltför prosaisk människa.

Ja, det är mycket som är bättre nu för tiden, säger denna ungdomliga representant för en äldre generation, men det finns också mycket som jag saknar. Jag tycker att nutidens kvinnor äro lyckliga, därför att de ha flera möjligheter, och ingen gör nu narr av kvinnornas intressen. När jag på 80-talet var med om att bilda Svenska kvinnors förening för fosterlandets försvar kallade man oss kanonkvinnor ... Men vad jag saknar i nutiden är sammanhållningen och den ro över familjen som fanns förr. Jag tycker nog också att kvinnornas hemkänsla förflackats.

Tänk så förtjusande det var, när man kunde samla barnen och läsa högt för dem om kvällarna! Och så roligt det var när musiken ännu levde i hemmen. Pianot i vårt hem stod i en stor sal - min man och jag brukade sitta långt borta och lyssna till vår dotter Signe, när hon sjöng, ackompagnerad av någon av systrarna. Jag kan ännu se de tända ljusen på pianot och flickhuvudena i ljuskretsen ...

 
Copyright 2010 Fredrik Norbergs hemsida